Kärleken till det som växer

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av det som växer. Och det är klart, bor man på en gård som barn så är det kanske svårt att inte med spänning följa de små kornen som sås på åkern, se dem spira och på sensommaren vaja gyllengula.

Jag väljer att tolka dagens tema ”kärlek” i Blommig fredag som kärleken till växterna som betyder något speciellt för mig. I vår trädgård finns växter som jag har flyttat med mig från min gamla trädgård, växter från mitt föräldrahem, från mina morföräldrars stora trädgård och gåvor från vänner. Här finns också plantor från olika resor där min man och jag tillsammans har valt växter som minnen. En del växter är vanliga, andra mer sällsynta, men de är alla kära minnen av de som har stått och står mig nära. Kärlek.

rosenmynta
Rosenmynta. Mina plantor härstammar från den lilla planta min mamma fick i present någon gång på 70-talet. Jag älskade den här blomman som barn, både för de fina rosalila blommorna och för bladen som doftade citron när man rörde vid dem.

pion
Pioner som hos farmor. Som liten fick jag en gång låna farmors kamera. Vad jag tog bild på? Det finaste jag visste. Hennes rabatt med rosa pioner. Den här pionen kommer inte därifrån, men den påminner mig ändå om barndomens besök hos mina farföräldrar.

gul daglilja
Gul gammaldags daglilja. Stora tuvor av de här dagliljorna växte precis vid ingången till mina morföräldrars hus. Nu växer plantor jag fick av morfar i vår trädgård.

Aicha ros
Rosen ‘Aïcha’ såg min man och jag blomma överdådigt vid en vitkalkad mur på Bosjökloster i Skåne. Vi blev stormförtjusta i den gula rosen med kanelröda ståndare. Nu växer en stor rikblommande planta vid garageväggen hos oss.

Vill du läsa vad kärlek är för andra så kan du göra det hos Hélena här.

Annonser

37 thoughts on “Kärleken till det som växer

  1. Jag skriver som Maria: Jag vill också ha en Aicha! Så vacker och i helt ”rätt” gulton. Jag tror att vi är många som har växter vi förknippar med personer/händelser. Det känns fint och stort på något sätt, och dessa växter får (iaf här) lite extra omsorg. Lite extra kärlek helt enkelt.

    Önskar dig en fin helg!
    Kram Tamara

    • Ja, Aïchan blev ett måste, så vacker och så tålig. Jag kan tycka att det är lite tröstande att när vi en gång är borta så lever våra växter kvar som ett minne av oss.
      Önskar dig också en fin helg!
      Kram Kristina

  2. Vilket underbart inlägg! Jag har också växter i trädgården som påminner om mor-och farföräldrar – kära minnen!
    Hoppas du får en fin helg!

  3. Vilket härligt inlägg! Det är ju kärleken till växterna som gör att man outtröttligt varje år kämpar mot väder och vind, ohyra, sjukdomar och annat. Men man liksom glömmer allt sånt för när växterna börjar spira .. då är det samma känsla som när kärleken börjar spira. Härligt att läsa om dina minnen. Den gula rosen Aïcha har jag också sedan två år. Den är ännu inte så stor hos mig men i somras blommade den med massor av underbara gula doftande blommor.

    Önskar dig en fin helg!

    Kram Anita

  4. Ja växterna och tingen som man fått av en kär person eller som förknippas med ett fint minne är verkligen värt hur mycket som helst! De får en att minnas med kärlek och värme!
    Kram Annika

  5. Så fint du skriver om kjærligheten til plantene dine. Jeg har det på samme måte selv. Det er så mange minner knyttet til noen av dem. Og de er også de mest verdifulle for meg. Koselig å se hvilke planter som bærer dine gode minner, og hyggelig å lese hva som knytter seg til hver av dem:)

  6. Aicha är en ros jag velat ha länge men aldrig hittade någon bra plats till här. Hon finns dock kvar på listan just för sin skönhets skull. Pionen – som en bakelse med sina rosa och gula nyanser. Den skulle jag vilja veta vad den heter. Doftar den?

    Visst är växterna vi väver minnen med extra vackra! Kram, Carina

    • Förr eller senare hittar man en plats till de där växterna som finns på ”vill ha-listan”.
      Pionen doftar, det gör alla som vi har, men just nu är jag inte säker på vilken av dem det är. Återkommer. 🙂
      Kram Kristina

  7. Rosen Aïcha Är ju bara helt fantastisk! Såklart så blir man påverkad av sin uppväxt och om man nu har fått fördelen att växa upp med den äldre generationens odlande så är det självklart att bara gå. All in!

    Kram

  8. Undrar om vi själva lyckas påverka våra barn i samma riktning. Om de någonsin kommer att vilja odla sitt föräldrahems växter. Jag känner igen allt du skriver och det slår mig ofta att allt mitt odlande handlar om att försöka återskapa stämningar från det förflutna.

  9. Du har gjort precis det rätta i att ha växter som du har en relation till sedan barnsben….jag brukar alltid fråga mina kunder när jag ritar trädgårdar om de ha några växtminnen från barndomen. Sen planerar jag in minst en av de växter som dom kommer ihåg, det går hem kan jag säga. Nostalgi…
    Ha det gott!/Anna

Lämna gärna en kommentar, det är så roligt att ha kontakt med dig som läser här! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s